ett hjärta fullt av lätt och tungt.

varje morgon då min pojkvän går till jobbet (eller någon annan stans för den delen) och jag ligger i sängen säger han hejdå. han sätter sig ner på sängkanten, lägger handen på min rygg eller arm, påminner mig om att han älskar mig och pussar på mig (oftast på kinden). jag svarar att jag älskar honom också, och kanske något om att vi behöver mjölk eller att jag kan laga kvällsmat sen. sen går han ut, låser dörren och jag slumrar till eller myser med magen. jag älskar den lilla omedvetna rutinen. men i morse sa han inte hejdå (eller det visade sig att han sa det från hallen fast jag sov) när han gick. vi hade bråkat kvällen innan och sa därför ingenting till varandra. eller rättare sagt så hade vi inte bråkat, inte muttrat och var därför fortfarande sura.

varför jag berättar detta är för att jag tänker på hur saker ofta blir så mycket större när man inte pratar om dem, när man inte bråkar eller muttrar. nu i efterhand vet jag knappt varför jag var sur på min pojkvän. det ända jag tänker på (och tänkte på när jag vaknade och upptäckte att han hade gått) var att om något hände honom nät han var ute så skulle han inte fått höra att jag älskade honom, just idag.

för jag älskar honom, min pojkvän, och jag känner mig trygg i hans famn. han förstår mig inte alltid och han tycker nog ofta att jag reagerar konstigt eller känner konstigt, men han lyssnar alltid på mig och försöker alltid trösta mig. han har nästan alltid tålamod med min flytt-ångest eller gravid-gråt eller farmor-sorg som kan skölja över när jag (vi) minst anar det. jag älskar honom! för att han aldrig ger sig, för att han alltid stöttar mig och för att han litar på mig.