jag blir jag. / jag blir jag! / jag blir jag?

det är svårt att höra hemma någon stans, om man inte tillhör någonting. hela mitt liv har jag varit en del av någonting. det har varit olika skolor, olika avdelningar på scouterna och olika styrelser som mitt hjärta brunnit för. jag har alltid varit en del av någonting och om jag inte dykt upp har jag saknats av någon. men nu står jag helt plötsligt lite mitt emellan allting, lite utanför allting.

jag har gått färdigt mina år av nödvändig skola och haft min sista riktiga klass. jag har gått genom mina år som scout och även några år som ledare, och pausar nu. jag har (utan att jag knappt märkt det) glidit ur de politiska organisationer jag har varit med i. jag står nu lite bredvid allting.

jag jobbar alldeles för sällan för att vara en del av gemenskapen på jobbet. och som mammaledig kommer jag snart stå helt utan den.

jag bor inte riktigt någon stans. jag packar långsamt men stressigt ihop mitt barn- och tonårsrum för att även det lämna och flytta till lägenhet. utan att riktigt ha fått vara mig själv och min egna ska jag nu gå från en familj till en annan. och den nya ska jag inte bara vara en del av, utan skapa.

jag får panik och känner mig tom av att inte tillhöra någonting, att inte höra hemma någon stans. att på ett sätt nästan bo på tre ställen men ändå inte ha ett enda hem. att veta att ingen kommer märka om jag bara ligger i sängen hela dagen, om jag aldrig går ut eller inte kommer i tid. jag känner mig för liten när jag inte väntas på.

9, 8, 7, 6, 5, 4, 2 ...

igår var det två månader till bebis. när jag kom på det i fredags slog det ner mig som en blixt från klar himmel. det kändes som.. som att det blev på riktigt att många av mina drömmar aldrig kommer bli på riktigt.

missförstå mig inte! jag är väldigt glad för min lilla guldklimp i magen och jag vet att vi kommer få det väldigt bra i vår lilla familj. men jag är samtidigt en tjej på 20 år som aldrig kommer få tågluffa eller jobba som au pair eller göra så mycket annat jag hade tänkt. så jag bröt ihop lite i fredags.

igår var det dock bättre. jag fungerar inte på kvällarna längre...

ett hjärta fullt av lätt och tungt.

varje morgon då min pojkvän går till jobbet (eller någon annan stans för den delen) och jag ligger i sängen säger han hejdå. han sätter sig ner på sängkanten, lägger handen på min rygg eller arm, påminner mig om att han älskar mig och pussar på mig (oftast på kinden). jag svarar att jag älskar honom också, och kanske något om att vi behöver mjölk eller att jag kan laga kvällsmat sen. sen går han ut, låser dörren och jag slumrar till eller myser med magen. jag älskar den lilla omedvetna rutinen. men i morse sa han inte hejdå (eller det visade sig att han sa det från hallen fast jag sov) när han gick. vi hade bråkat kvällen innan och sa därför ingenting till varandra. eller rättare sagt så hade vi inte bråkat, inte muttrat och var därför fortfarande sura.

varför jag berättar detta är för att jag tänker på hur saker ofta blir så mycket större när man inte pratar om dem, när man inte bråkar eller muttrar. nu i efterhand vet jag knappt varför jag var sur på min pojkvän. det ända jag tänker på (och tänkte på när jag vaknade och upptäckte att han hade gått) var att om något hände honom nät han var ute så skulle han inte fått höra att jag älskade honom, just idag.

för jag älskar honom, min pojkvän, och jag känner mig trygg i hans famn. han förstår mig inte alltid och han tycker nog ofta att jag reagerar konstigt eller känner konstigt, men han lyssnar alltid på mig och försöker alltid trösta mig. han har nästan alltid tålamod med min flytt-ångest eller gravid-gråt eller farmor-sorg som kan skölja över när jag (vi) minst anar det. jag älskar honom! för att han aldrig ger sig, för att han alltid stöttar mig och för att han litar på mig.

tioveckorsshopping.

så är det! det är bara tio veckor kvar tills mitt lilla troll ska ut i kylan och upptäcka världen. helt tokigt är det! känner mig både lite stressad men ändå ganska lättad.

jag har ungefär en månad på mig att packa ihop resten av mitt rum innan flytten så lite fokus hade nog inte varit fel.. så klart hade dessutom min kära moder rätt när hon för några veckor sedan påpekade att jag kommer bli tröttare och tröttare och få mer och mer ont så jag skulle inte dra ut på packandet. och mycket riktigt, den senaste veckan har ryggen börjat bråka med mig rejält och jag har ont nästan hela tiden.

min fantastiska barnmorska var dock snabb med att boka tid hos sjukgymnast så dit ska jag på måndag. hoppas på lite bra övningar så att det i alla fall inte behöver bli så mycket värre. har dålig hållning redan sen innan graviditeten så jag behöver verkligen tänka på hur jag står och går! nu har dessutom bäckenet börjar förbereda sig på riktigt inför den där förlossningen så det trycker på alla möjliga nerver och muskelfästen, vilken gör att jag har fått testa på både ischias och konstiga ryckningar i ryggslutet/rumpan. kroppen har de mest lustiga sätt att förbereda sig på!

apropå förberedelser så var jag och mamma på stan igår. jag hade spanat ut en riktigt söt liten hjälmmössa i garnaffären som jag ville ha till bebisen, och mamma var inte sen på att anta utmaningen. (tack!) vi var också och kollade in Polarn o. Pyrets jubileumskollektion och deras ränder-rea. så mycket fint! jag köpte två randiga tröjor till mig, en röd som jag ska spara till våren och en grön som tyvärr var för stor (och nu mera återlämnad). och nu när det bara är tio veckor kvar tills förlossningen passade jag också på att lyssna på min kära pojkvän, sluta larva mig, och köpa ett par gravidjeans. som jag har saknat att ha jeans!